onsdag 18 april 2012

Onödig oro har blivit nödig oro

Redan innan jag flyttade från storstan och ut till landsbygden så var jag medveten om den. Jag kände till att den fanns och jag oroade mig något. Men eftersom en sån förändring i livet med att flytta 15 mil bort och att ändra livsstil från storstadsbo till lantis i sig kan vara något oroande, så tänkte jag att det var både onödigt och dumt att oroa mig ytterligare.

För er som inte vet om det, så lever jag just nu ganska primitivt. Jag har utedass. Jag har absolut inget emot det, från tidig vår till sen höst så går det alldeles utmärkt för mig att sitta där. Så har jag tyckt i flera år. Men om jag ska vara ärlig så kan det någon gång vara mindre roligt med utedasset och "mindre roligt" har faktiskt blivit väldigt påtagligt nu.

Den som jag var medveten om innan flytten och som jag försökte låta bli att oroa mig för, den kan jag inte låta bli att oroa mig för längre. Den har blivit alldeles för närvarande och närgången. Det handlar inte om utedasset eller om besöken på utedasset, det som oroar mig är den korta promenaden i kvällsmörkret för kvällens sista dassbesök. Jag går spänt med ficklampan lysande hit och dit för att se att inget gömmer sig i kanten utanför lampans sken och jag spetsar öronen för att uppfatta det minsta lilla ljud. Chili skuttar iväg utanför ficklampans sken och jag ber om att det inte är sista gången som jag ser honom. Oron som jag tidigare tyckte var både dum och onödig, den oron har nu högst påtagligt blivit en nödig oro. Jag har börjat hoppa över kvällens sista... ja, ni vet.

Vad handlar nu allt detta dravvel om? Jo, här i Västmanland har vi VARG. Det är vargen jag oroar mig för. Vargen, eller rättare sagt vargarna (för de är ju minst en hel flock), har inte bara setts på olika platser här i Västmanland utan de har även blivit väldigt närgångna mot både människor och hundar. Vargar har setts på gårdar och vid bostadshus. Vargar har iakttagit och förföljt hundägare. Vargar har attackerat och ätit upp ett flertal hundar. Det finns hundägare som inte längre vågar gå sina skogspromenader och föräldrar som inte vågar låta sina barn gå ut när som helst.

Och jag då? Jag vågar än så länge i dagsljus gå mina skogspromenader med Chili, men jag vågar inte gå den korta kvällspromenaden till utedasset.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar